Jenny Silverskatt~

11:30 klev jg upp idag, det är det tidigaste jag klivigt upp på hela lovet faktiskt.
Otroligt var lovet gått snabbt och nu är vi redan inne på sista dagen.
Känns tråkigt, jag skulle med lätthet kunna ha en veckas lov till, minst!
Men det är inte så mycket att göra åt, imorgon börjar skolan och därmed förberedning inför nationella proven i matte. Jag längtar inte!

Jag har iallafall kollat  på reprisen av Talang 2007 nu och det var inget nytt från i fredags (vad hade jag väntat mig?).
Mamma, pappa och Johan har åkt med skotrarna till Hustjärn för att fiska och sola, jag själv valde att stanna hemma för att göra klart det sista av matten som jag förträngt lite.
Matte är verkligen en plåga!

Inatt kunde jag inte sova, jag tror inte jag somnade förens klockan var 04:30.
Ni vet ibland har man ju sådanna där kvällar då bara allting känns skit och gammalt bråte dras upp till ytan igen.
Jag hade en sån kväll igår.
Jag låg och tänkte på vad jag kunde ha gjort annorlunda för att få Linda tillbaka till livet igen.
Jag hade dock inte kunnat gjort så mcyket mer än vad jag gjorde, det vill säga inget.
Hon var ju trots allt flera hundratals mil ifrån mig, vad hade jag kunnat göra annorlunda för att påverka det?
Sådanna tankar gör mig djupt deprimerad, ni vet när man verkligen vill hjälpa mer än vad man egentligen har förmågan till.
Jag har försökt hitta något gammalt kort på mig och Linda på datorn men jag antar att det försvann i och med att jag fick en ny dator.
Jag satt även och tänkte på hur det måste kännas att bli förlamad från bröstet och neråt när man är i min ålder, eller egentligen i vilken ålder som helst.
Jag vet nämligen en kille här i närheten som just varit med om just detta.
Jag kan inte tänka mig hur fruktansvärt det måste kännas.
Tänk er att i hela erat liv har kunnat gå, springa och cykla som vanligt och sen helt plötsligt en dag så händer det som inte får hända, en oplanerad olycka inträffar och du kan aldrig mer röra din kropp från bröstet och neråt, vilken total förödelse.
Vi har nog alla kännt någon gång att vi så gärna vill hjälpa men inte kan och inte har förmågan.
Hur som helst så kan man inte göra saker ogjort hur gärna man än vill och önskar, man får acceptera missöden likväl som ödet (om man nu väljer att tro på ödet).

Idag är iallafall en ny dag och som jag nämt tididare så bearbetar man minnen och tankar under sömnens gång, så idag känns lite lättare.
Ja, just ja! Jag får inte glömma att berätta, jag fick en ny vän igår.
Han skrev dissiga kommentarer om min blogg så jag kunde inte sluta skratta, det sluta med att vi blev vänner, typ.
Han hette Mohammed och var hur trevligt som helst.
Vi hade samma åsikt gällande politik och såt älskar jag!
Vi kom överens om att vi skulle ta en hög kläder, stoppa dem med tidningspapper och skriva "Reinfeldt" på tröjan för att sedan elda den i maj på majbrasan.
Det tyckte jag lät som en genial idé, då kan ingen klaga på att vi eldat den riktiga Reinfeldt och om någon endå skulle klaga är det bara att säga att det bara var en ren tillfällighet att det råkade stå just "Reinfeldt" på trjöna, ingen skulle kunna sätta dit oss. Ondska!
Vart jag egentligen vill komma är att jag gillade hans sätt att tänka och resonera, om man ser utöver det där med Reinfeldt också.
Låt oss kalla honom Profeten.

Nu måste jag därmot ta mig lite frukost innan min stackars mage skrumpnar ihop och inte ens rymmer ett riskorn.


För att avsluta inlägget, lägger jag in en bild på Mikael Rahm i Patriks kök pimplandes.
Mannen som kallade mig en vacker, rysk, isprinsessa, nog bästa komplimangen jag fått, någonsin.
(Observera koppen i bakrunden, "The boss").

Jenny Sellsve.