Jenny Silverskatt~

Idag har det varit soligt och fint.
Det har varit en bra dag trots att jag tvekade med att kliva upp i morse på grund av att jag inte visste vad jag skulle göra när jag väl klivigt upp.
Men min far kom på en idé som gick ut på att vi skulle äta en påkostad middag på Kall Autologe.
Fin idé tyckte jag.
Jag beställde en sallad som var obeskrivligt god, och till efterrätt, apelsinmarinerade jordbubbar med glass.
En caffelatte drack jag också för första gången i mitt liv.
Jag har alltid tyckt att det är jätteäckligt, men den här gången satt det faktiskt riktigt bra med en caffelatte.
Elsa borde vara stolt.
Höjdpunkten var nog endå efterrätten, den var sagolikt god.
Min pappa får sina idéer ibland.

Efter en god måltid tänkte jag utnyttja det fina vädret, och gick en långpromenad med Zita.
Zita badade lite och jag doppade fötterna.
På vägen hem sprang jag faktiskt för att bygga på konditionen som jag inte har.
Det gick lätt och det kändes som om jag skulle kunna springa hur långt som helst.
Zita verkade därmot inte riktigt hålla med, så jag fick nästan dra henne den sista kilometern.

När jag väl kom hem kände jag hur slut jag var i benen och satte mig framför TVen för att varva ner lite.
Men en halvtimme efter kändes det som att alla mina krafter var tillbaka så jag och pappa tog en liten springtur till på ca 6 kilometer.
Jag kände då hur det började ta imot och jag hängde inte riktigt på far min.
Men jag hade ju trots allt redan sprungit en gång.

På väg tillbaka träffade vi min farbrors sambo och min kusin, och jag fick då höra att jag hade blivigt brun.
Det är alltid lika kul att höra att allt löpande i solen lönade sig.
Jag och pappa stretchade lite och gick sen in.
Jag måste medge att jag var helt skakis i hela kroppen efter träningspasset.
En dusch satt inte helt fel, och det kändes som om jag inte hade duschat på år, så skönt var det.
Nu har jag iallafall varvat ner lite, men jag gruvar mig inför morgondagen då all träning kommer ta ut sin rätt i träningsverk.
Men man måste ju börja nån gång.

Nu ska jag nog sätta på en bra film och hoppas på att det blir lika fint väder imorgon.

Jenny Sellsve.

Jag är uttråkad så jag bestämde mig för att ge skrivandet en chans.

Det är mycket som har hänt och händer nu.
Tillexempel så följer jag med The Bläckfisk på såkallad turné om lite mindre än en vecka.
Vi ska till Ulricehamn på Sjuhäraldsfestivalen (hur det nu stavas).
Jag ska ta bilder och studera fansen.
Sen så ska jag självklart se på Björn Höglund och Pontiac som även dom ska spela där.
Det blir nog sommarens högpunkt.
Speciellt med tanke på att jag kommer in gratis, tack vare min älskade Patrik.

På måndag kommer Monica upp igen och då ska vi leka.
Dessvärre hinner vi ju inte ses så mycket eftersom jag åker redan på onsdagen. Synd.
Men vi får heller inte glömma att efter Ulricehamn är det ju dags för flytt.
Jag och min älskade ska äntligen flytta ihop, efter snart ett års förhållande.
Det kommer blir skönt att slippa behöva krångla med bussar och sånt på grund av det långa avståndet det är mellan oss.
Vi kommer båda kunna göra vad vi känner för och samtidigt kunna träffas senare på dagen.
Det kommer kännas lyxigt.

Förövrigt har jag varit ensam hemma i en vecka nu, och det har faktiskt inte hänt så mycket alls.
De första 4 dagarna var jag helt ensam hemma, vilket var en aning tråkigt.
Patrik kom på måndagen och gjorde mig sällskap tills trosdagen kom och han blev tvungen att begé sig tillbaka mot Hara by.
Vi hade dock en mycket fin vecka tillsammans, med mycket godmat, film och mys.
Nu är familjen tillbaka i hemmet och jag måste medge att det både är skönt och lite tråkigt.
Jag tyckte om att ha huset för mig själv.
Men igår när Patrik åkte hem på morgonen var det faktiskt en aning jobbigt.
Mitt i natten började det tuta överallt i huset och jag blev jätterädd.
Jag kunde inte förstå vad det kunde vara.
Så en vättskrämd Jenny ringde Patrik mitt i natten för stöd.
Som tur är, är Patrik en mycket förstående människa (iallafall när det gäller att förstå mig)
så han lugnade ner mig och sa att det säkert bara var brandvarnaren som hade lite batterier.
Jag kände mig mycket lugnare och somnade så fort vi lagt på.
Tur för mig att jag har en sådan underbar pojkvän.


Jag och Patrik på midsommar.

Jag kom också att tänka på en sak här om dagen.
Att det är faktiskt inte allt för länge kvar tills skolan börjar igen, och jag ska börja gymnasiet.
Känns som om den här sommaren bara har flugit iväg, utan att jag ens hunnit tänka över vad som hänt.
Men det är ju några veckor kvar iallafall, så jag hinner nog kanske tänka över saker och ting.

Just nu önskar jag bara att jag hade någonting att göra.
Allting är så tråkigt i Kall när man varken har huset för sig själv eller har Patrik hos sig.
Vi får se om jag tar och åker till Östersund imorgon eller om jag stannar hemma och tänker på ekonomin.
Det lutar åt att jag stannar hemma, men tristessen är så hög att jag överväger att åka endå.

Nu ska jag försöka göra mitt bästa för att stilla min iver, och kanske sätter på en kopp te.
Vi hörs var det lider.

Jenny Sellsve.