Mångfaldsfestivalen?
Mitt 111 inlägg idag och 4 månader sedan jag började skriva här.
Ska skriva om helgen hade jag tänkt eftersom jag inte varit hemma sen i fredags.
Jag och Patrik fick skjuts till Strömsund, där The Bläckfisks skulle spela, utav Erik, Pers bror, och hans flickvän.
Jag och Patrik fick sitta i bagaget eftersom det fanns två platser där också, vilket var lite roligt eftersom då kunde man vinka åt alla bilarna som vi åkte förbi.
SmartJenny råkade dock i all sin iver vinka till en polisbil som direkt började följa efter oss.
När vi stannade så kollade dom så att det verkligen fanns säten där vi satt och säkerhetsbältet, när dom såg att det faktiskt var så, såg dom oerhört besvikna ut och åkte iväg igen. Bra start på kvällen.
Vi bar in alla sakerna i logen och åkte sedan för att äta, det var Päzza som gällde. Vegetarisk.
Patrik och jag skulle ju dela så han fick anpassa sig lite.
Efter ett gott mål mat blev det dags för förberedningarna och soundcheck.
Jag fick också i uppgift att filma hela framträdandet med Pers kamera för ca 40 000 kr.
Det var lite nervöst eftersom jag aldrig filmat tidigare och kände slags press på att det skulle bli bra.
Jag skulle filma Dangerwalk också eftersom det egentligen var deras gigg, och The Bläckfisks var gästartister.
Per lärde mig lite snabbt hur kameran fungerade bland alla 1000 funktioner som den hade, men jag behövde mest bara veta vart zoomen satt någonstans.
Runt 00:00-tiden satt det igång och Dangerwalk tog plats på scenen, och jag fram med filmkameran.
Jag försökte låsas som att det inte var några folk där förutom jag för att minska pinsamheten i att jag faktisks var i Strömsund på Mångfaldsfestivalen och filmade med en 40 000 kronorskamera.
Jag lyckades fantisera bort dom och det gick ganska bra de första 10 minuterna då kameran inte kändes så tung.
Jag ska aldrig, aldrig någonsin klaga på filmare nu efter att ha fått känna på hur det är.
Sådan extrem tränginsvärk jag hade i hela kroppen efteråt går ite att beskriva, men tro det eller ej så är det oerhört ansträngande för både rygg, svank och armar att hålla upp den där klumpen till kamera och samtidigt försöka hålla den stilla.
När det väl blev dags för The Bläckfisks att ta plats på scen kunde man höra bak i publiken folk som utropade "Kolla! det är The Bläckfisks!" och andra kommentarer.
Trots träningsvärken och hur pinsamt det var att skutta runt där och filma så var et faktiskt värt det. Jag hade roligt.
Efter framträdanet så var det direkt till sängs för min del, jag var svintrött.
Se mer av The Bläckfisks HÄR.
På lördagen bar det av mot Östersund igen men innan så gick vi på Dollar store.
Ja, det finns faktiskt Dollar Store i Strömsund vilket kändes en aning lustigt.
Det var i och för sig samma känsla som Rusta, men en blå slips med "förbjudet-att-röka" ikoner på inkasserades iallafall.
Väl inne i Östersund var kruxet att försöka ta sig till Hara då vi missat sista och enda bussen som gick.
Vi traskade runt lite i förhoppning att vi skulle stöta på någon som kanske skulle åt det hållet, och då, plötsligt träffade vi Kape som sa att han kunde skjutsa hem oss till Hara.
I Hara var det mest slappa.
Vi kollade på galenskaparna och åt popcorn och chips.
Samma sak gällde på söndagen fast då kollade vi på "Sveriges smartaste barn" och "En obekväm sanning".
En obekväm sanning var riktigt bra faktiskt och gav många väckarklockor.
Har ni inte sett den, se den.
Idag klockan 06:00 var det att bege sig till skolan med bussen som gick från Hara.
Patrik, som vanligt, var snäll och klev upp med mig och följde mig till bussen.
På busstorget hittade jag Marie Stridh, förredetta lagkamrat (fotboll), som tydligen hade varit i Stugun.
Vi pratade om lite allt möjligt, skolan och dyl medanst vi väntade på Årependeln.
På skolan stod jag inte ut mer än två lektioner på grund av att jag har några extremt bråkiga och jobbiga klasskamrater som vägrar att lyssna på lektionerna.
Jag ringde min mor som skickade pappa att hämta mig.
Så nu är jag här, på dåligt humör och småäcklig efter att inte ha duschat sedan i fredags.
Mitt humör är nere på noll, och jag förstår inte hur jag ska klara den här sista månaden i skolan, Järpen är verkligen en håla.
Helgens citat:
- Jag fattar inte hur dom kan kalla det "Sveriges smartaste barn" det har ju ingenting med "smart" att göra! Det är ju
bara allmänbildning!
- Men Daniel tyst nu.
- Ja, men ser du inte! Det är ju bara saker man kan läsa sig!
-Danieeel....
-Okey om det hade varit typ matte, att dom ska räkna ut saker snabbt och huvudräkning och så, men det här?
-Daniel har kramat Lisebergkaninen!!! HA HA!
Daniel sågar programet "Sveriges smartaste barn" och Annelie (deras mamma) kör med bästa isbrytaren någonsin.
Jenny Sellsve.
Ska skriva om helgen hade jag tänkt eftersom jag inte varit hemma sen i fredags.
Jag och Patrik fick skjuts till Strömsund, där The Bläckfisks skulle spela, utav Erik, Pers bror, och hans flickvän.
Jag och Patrik fick sitta i bagaget eftersom det fanns två platser där också, vilket var lite roligt eftersom då kunde man vinka åt alla bilarna som vi åkte förbi.
SmartJenny råkade dock i all sin iver vinka till en polisbil som direkt började följa efter oss.
När vi stannade så kollade dom så att det verkligen fanns säten där vi satt och säkerhetsbältet, när dom såg att det faktiskt var så, såg dom oerhört besvikna ut och åkte iväg igen. Bra start på kvällen.
Vi bar in alla sakerna i logen och åkte sedan för att äta, det var Päzza som gällde. Vegetarisk.
Patrik och jag skulle ju dela så han fick anpassa sig lite.
Efter ett gott mål mat blev det dags för förberedningarna och soundcheck.
Jag fick också i uppgift att filma hela framträdandet med Pers kamera för ca 40 000 kr.
Det var lite nervöst eftersom jag aldrig filmat tidigare och kände slags press på att det skulle bli bra.
Jag skulle filma Dangerwalk också eftersom det egentligen var deras gigg, och The Bläckfisks var gästartister.
Per lärde mig lite snabbt hur kameran fungerade bland alla 1000 funktioner som den hade, men jag behövde mest bara veta vart zoomen satt någonstans.
Runt 00:00-tiden satt det igång och Dangerwalk tog plats på scenen, och jag fram med filmkameran.
Jag försökte låsas som att det inte var några folk där förutom jag för att minska pinsamheten i att jag faktisks var i Strömsund på Mångfaldsfestivalen och filmade med en 40 000 kronorskamera.
Jag lyckades fantisera bort dom och det gick ganska bra de första 10 minuterna då kameran inte kändes så tung.
Jag ska aldrig, aldrig någonsin klaga på filmare nu efter att ha fått känna på hur det är.
Sådan extrem tränginsvärk jag hade i hela kroppen efteråt går ite att beskriva, men tro det eller ej så är det oerhört ansträngande för både rygg, svank och armar att hålla upp den där klumpen till kamera och samtidigt försöka hålla den stilla.
När det väl blev dags för The Bläckfisks att ta plats på scen kunde man höra bak i publiken folk som utropade "Kolla! det är The Bläckfisks!" och andra kommentarer.
Trots träningsvärken och hur pinsamt det var att skutta runt där och filma så var et faktiskt värt det. Jag hade roligt.
Efter framträdanet så var det direkt till sängs för min del, jag var svintrött.
Se mer av The Bläckfisks HÄR.
På lördagen bar det av mot Östersund igen men innan så gick vi på Dollar store.
Ja, det finns faktiskt Dollar Store i Strömsund vilket kändes en aning lustigt.
Det var i och för sig samma känsla som Rusta, men en blå slips med "förbjudet-att-röka" ikoner på inkasserades iallafall.
Väl inne i Östersund var kruxet att försöka ta sig till Hara då vi missat sista och enda bussen som gick.
Vi traskade runt lite i förhoppning att vi skulle stöta på någon som kanske skulle åt det hållet, och då, plötsligt träffade vi Kape som sa att han kunde skjutsa hem oss till Hara.
I Hara var det mest slappa.
Vi kollade på galenskaparna och åt popcorn och chips.
Samma sak gällde på söndagen fast då kollade vi på "Sveriges smartaste barn" och "En obekväm sanning".
En obekväm sanning var riktigt bra faktiskt och gav många väckarklockor.
Har ni inte sett den, se den.
Idag klockan 06:00 var det att bege sig till skolan med bussen som gick från Hara.
Patrik, som vanligt, var snäll och klev upp med mig och följde mig till bussen.
På busstorget hittade jag Marie Stridh, förredetta lagkamrat (fotboll), som tydligen hade varit i Stugun.
Vi pratade om lite allt möjligt, skolan och dyl medanst vi väntade på Årependeln.
På skolan stod jag inte ut mer än två lektioner på grund av att jag har några extremt bråkiga och jobbiga klasskamrater som vägrar att lyssna på lektionerna.
Jag ringde min mor som skickade pappa att hämta mig.
Så nu är jag här, på dåligt humör och småäcklig efter att inte ha duschat sedan i fredags.
Mitt humör är nere på noll, och jag förstår inte hur jag ska klara den här sista månaden i skolan, Järpen är verkligen en håla.
Helgens citat:
- Jag fattar inte hur dom kan kalla det "Sveriges smartaste barn" det har ju ingenting med "smart" att göra! Det är ju
bara allmänbildning!
- Men Daniel tyst nu.
- Ja, men ser du inte! Det är ju bara saker man kan läsa sig!
-Danieeel....
-Okey om det hade varit typ matte, att dom ska räkna ut saker snabbt och huvudräkning och så, men det här?
-Daniel har kramat Lisebergkaninen!!! HA HA!
Daniel sågar programet "Sveriges smartaste barn" och Annelie (deras mamma) kör med bästa isbrytaren någonsin.
Jenny Sellsve.
Kommentarer
Postat av: LisaW
Ja, sommar hade ju inte alls vart fel nu. =) rolig blogg du har föresten. Kul att läsa. mvh Lisa
Trackback