Jenny Silverskatt~

Jag har tänkt en massa. (Igen, jag vet, förlåt.)

Kärlek är det den här gången.
Det är det alla är ute efter, hitta den äkta kärleken, Mr. Right och alla andra liknelser.
Men varför?
Varför är människan är så beroende av att ha någon hela tiden.
Vänner kommer och går, det vet vi alla, man börjar ny skola, får nya vänner och tappar kontakten.
Det är ju så det är egentligen.
Men kärlek, det är ju meningen att det ska hålla hela livet, något naivt tycker jag själv.
Man gifter sig och skaffar barn och blir totalt bunden till sitt hem.
Jag själv tycker det låter ganska hemskt, bunden till sitt liv, no way out.
Låter det inte ganska skrämmande?
Men jag har en dröm en dröm som alltid kommer att komma före kärleken.
Alla har vi drömmar, drömmar om att få uppnå vissa saker här i livet, men hur många kastar inte bort sina drömmar för den där "Mr. Right"?
Allt för många tycker jag.
Visst, kärlek är fint så länge det varar men hur länge varar det då?
Det vet vi ju inte.
Drömmarna har vi haft så länge vi kan minnas, medanst kärleken bara staplar in och tar över.

Det här är inget jag skriver för att få er att tänka om.
Jag menar, alla har vi olika syner på livet, min är att få något uträttat, kanske bli politiker och en vacker dag rädda världen. (Eller i alla fall rädda Afrika.)
Andras drömmar kanske är just att hitta Mr. Right skaffa barn, volvo och så vidare, så visst.
Det är ju deras drömmar, jag tänker inte stoppa dom. (Det ger ju mig större försprång med att rädda världen.)
Utan det jag menar är att själv tycker jag att kärlek mest är olyckligt. (observara "själv tycker jag".)
Man är olycklig om man inte får den man vill ha eller inte hittat kärleken ännu överhuvud taget.
Man är olycklig om man hittat kärleken eftersom man inte får vara med den 24 timmar om dygnet, på grund av jobb/skola och så liknande.
Jag tycker det känns så oerhört meningslöst ibland att jag bara vill spy.
Egentligen behöver jag inte någon pojkvän, jag skulle klarat mig jättebra utan.
Jag har alltid haft den teorin och funderade till och med ett tag på förut att inte skaffa mig någon pojkvän förns om flera år för att se hur bra jag skulle klara mig.
Dessvärre höll min teori inte så länge, det dröjde knappt en månad så hade jag hittat min så kallade "Mr. Right".
Jag är inte ledsen över det, tvärt om, klart att jag är lycklig med honom jag älskar, det är inte det.
Men ibland så känner jag bara hur bra världen skulle vara uta kärlek mellan de olika könen.
Synd att det flesta tror att meningen med livet är just kärlek.
Jag tror att det är något så mycket strörre och bättre än det där trammset.
Jag tror också att vi människor är för dumma för att komma på meningen med livet.
Jag menar, hallå! Vi använder ju inte ens hälften av våran hjärnkapasitet.
Om vi inte vore så in åt helvetes lata så skulle det nog inte vara så. (Det där om lat borde jag nog inte yttra mig om egentligen.) 
Jag säger bara att det borde ju finnas något sätt som vi kan använda de där procenten hjärna som inte används för tillfället.
Jag tror att om bara det gick så skulle människan förstå att allt handlar inte bara om kärlek här i livet.
Det är min teori, vi behöver inte kärlek mellan de olika könen hela tiden, det är bara vad vi inbillar oss.
Självklart behövs kärleken men till viss mån, jag tycker bara att det verkar som att de flesta tror att det är det ända livet handlar om.
Folk är så naiva.

Med allt jag skrivigt här vet jag nog inte riktigt själv vad jag menar, så ett tips är att ta det med en nypa salt.;)

Jenny Sellsve