Jenny Silverskatt~

I en månskensförsilvrad dal
Föddes en liten mal
Ett törnesnår tog den fatt
I fjärilarnas skog en natt

Vår hoppfulla lilla själ
Skulle ödet snart nog förvandla
Den vart inte vacker, inte hel
Den var inte som de andra!

Purpurröd himlesblå
Den dräkten den hade fått var grå!
Fjärilarna var klädda i guld
Men malens kläder var snö och mull

Uteendet väckte förakt.
"vi är bättre än du" blev det sagt.
"Så fula är dina vingars blad,
Du är höst, du är död, du gör ingen glad!"

"Solsken är vårt- så ful som du är
Får du inte i ljuset här!"
"Flyg under månens gråbleka skal!
Drick stjärnbrygd i natten, tröstlösa mal!"

Förstå om du kan, förstå om du vill,
Så är det föa alla oss som finns till.
Åt den som har skall vara givet
Och den som är vacker får mest här i livet.

En börda att bära, det är det, javisst.
Alltid i livet kom malen sist.
Aldrig ville någon den väl.
Det var tydligt...den skulle tigas ihjäl..

En midsommarkväll fick malen veta:
"Det finns andra som du, flyg ut och leta!
Se ljuset som skimmrar-det är en stjärna.
Där håller de till, dit vill du nog gärna!"

Lyckan steg nu genast i malens bröst
Han flög direkt mot sin nya tröst!
Det var tungt men vår vänn lät sig inte skrämma
Tänk att hitta en stråle som faktist är hemma!

Så landade den...och..tog eld med det samma
Ljuset den sett var en brinnade FLAMMA!
Malen brann upp och så slutade färden
De vackra får alltid mest här i världen.
-

Här skulle jag bara vilja skriva en lång, lång text om kärlek, bara för att jag är på sådant fånigt humör.
Men det är nog bäst att låta bli, det finns ju en risk att det skulle få mig att verka som någon romantiker som det ända jag gör är att skriva töntiga små kärleksmeddelanden.^^
Sån är jag inte, även fast att det kanske vid vissa tillfället inte hade varit helt fel.
Men alla stöter vi någon gång på kärleken, men jag har tänkt och kärlek har ju alltid olyckliga slut.
Antingen så håller det inte, på grund av svek eller annat. Eller så håller det hela livet ut som man oftast lovar varandra, men någon måste ju dö först, eller hur?
Och hur blir det då för den som fortfarande lever? Jo olyckligt såklart.
Så kärlek har alltså inga lyckliga slut, hur bra känns det att tänka så?
Men kanske är det värt det, jag menar att få leva hela sitt liv med den man verkligen älskar...?
Jo, det är nog värt det.

Oj, nu blev det ju att jag skrev en liten text om kärlek i alla fall, nåja.

Jenny Sellsve