Skumma samtal och tillbakablickar.
Ja det var precis var det var.
Klockan var 04.00 och jag hade precis gått och laggt mig eftersom jag skulle upp klockan 07.00 senare på morgonen, då jag fick ett samtal från ett nummer jag inte kände igen.
Min första tanke var att det kanske var Patrik som ville ringa och jävlas eller liknande.
Men det var inte patriks röst så jag frågade vänligt vem det var som ringde.
Svaret jag fick tillbaka var "Jag vet inte." Enormt jobbigt tyckte jag och frågade en gång till, och tillslut fick jag ur honom namnet, vilket tydligen var Micke.
Jag frågade om han visste vem jag var och han svarade att det visste han, men att jag inte visste vem han var.
Efter ett tag sa han att han stod utanför mitt fönster, och jag skrattade lite smått och sa att det skulle nog tyvärr vara en omöjlighet.
Han sade då. "Ja det är sant, det är ju som en bit till Kall."
Hur han visste vart jag bodde skrämmde mig faktiskt lite och jag sa vänligt att nu var jag faktiskt tvungen att sova eftersom jag skulle upp tidigt men att det var trevligt att pratas vid.
Den manliga rösten svarade mig då med "Ja just ja du ska ju på hälsovårdcentralen."
Att han visste det tyckte jag var helt sjukt och blev faktiskt lite mer rädd.
Tillslut kom jag på att det var Micke som jag träffat på Yran för 1,5 år sedan som ringde mig. Haha. Lustigt.
Men ganska roligt var det trots att jag blev lite smått rädd.^^ Långsökt dessutom.
Jag hann dock aldrig somna, så det var bara till att kliva upp utan min skönhetssömn och göra mig i ordning för att ta bussen ner till Järpen.
Väl i Järpen på hälsovårdscentralen hade dom tappat bort min remiss, och jag fick vänta jättelänge innan dom hittade den igen och fick komma in och lägga mig på sängen (Eller vad man nu kallar det för.)
Hon tog några bilder på min fot och skickade sedan ut mig igen för att vänta på framkallning.
Det hela gick smärtfritt och bra, så nu är det bara att hoppas på att jag slipper en operation.
Den 10 Januari har jag nästa tid, fast i Östersund, vet inte riktigt vad dom ska göra då så jag är lite nervös...:/
När jag kom ut från sjukhuset och slog på mobilen såg jag att jag hade ett röstmeddelande vilket jag på en gång förstod att det var från Patrik som hade missat bussen.
Mycket riktigt hade jag rätt, och det var bara till för honom att ta 31.00-bussen och se glad ut.
Han hade ju i alla fall inte försovigt sig vilket är ett bra tecken.
Han hade tydligen också försökt att lifta. Synd att det finns så många snåljopar som inte kan bjuda på lite bensin, för då hade Patrik redan varit här nu.
Den tanken är jobbig.
Men det är bara att le och se glad ut när han väl kommer.
Var ju faktiskt hela 5 dagar sen sist nu, vilket jag själv tycker är aldeles för länge.^^,
Vi ska i alla fall se på "Da Vinci Koden" när han kommer. Äntligen!
Jag har velat se den jättelänge nu men har inte fått eftersom Patrik ville att det skulle vara på samma vilkor, så det har vart till för mig att vänta. Som tur är har jag ju min älskade "Dan bäckman 2-0" som jag har kollat på flera gånger om och om igen, och blickat tillbaka på gammla minnen från i somras.
Nästan så man blir tårödg när man tänker tillbaka på hur sjukt kul vi hade.
När alla försökte få mig att bada och jag var så rädd att jag nästan började gråta, och den gången då fi satt på balkonen och kikade på grannarna samtidigt som vi samtalade om allt möjligt.
Underbara minnen.
Pu-pu-pu-barnprogram,Umbetch,Flensy,Bäsna,båttutan och den mörka silluetten är bara några av det få saker som beskriver min vistelse i det ljuva Borlänge.:) Aldrig i hela mitt liv mått så bra!
Dagens ros: Nadja,Micke och Shibby. Tack för en underbar sommar.:)
Jenny Sellsve
Klockan var 04.00 och jag hade precis gått och laggt mig eftersom jag skulle upp klockan 07.00 senare på morgonen, då jag fick ett samtal från ett nummer jag inte kände igen.
Min första tanke var att det kanske var Patrik som ville ringa och jävlas eller liknande.
Men det var inte patriks röst så jag frågade vänligt vem det var som ringde.
Svaret jag fick tillbaka var "Jag vet inte." Enormt jobbigt tyckte jag och frågade en gång till, och tillslut fick jag ur honom namnet, vilket tydligen var Micke.
Jag frågade om han visste vem jag var och han svarade att det visste han, men att jag inte visste vem han var.
Efter ett tag sa han att han stod utanför mitt fönster, och jag skrattade lite smått och sa att det skulle nog tyvärr vara en omöjlighet.
Han sade då. "Ja det är sant, det är ju som en bit till Kall."
Hur han visste vart jag bodde skrämmde mig faktiskt lite och jag sa vänligt att nu var jag faktiskt tvungen att sova eftersom jag skulle upp tidigt men att det var trevligt att pratas vid.
Den manliga rösten svarade mig då med "Ja just ja du ska ju på hälsovårdcentralen."
Att han visste det tyckte jag var helt sjukt och blev faktiskt lite mer rädd.
Tillslut kom jag på att det var Micke som jag träffat på Yran för 1,5 år sedan som ringde mig. Haha. Lustigt.
Men ganska roligt var det trots att jag blev lite smått rädd.^^ Långsökt dessutom.
Jag hann dock aldrig somna, så det var bara till att kliva upp utan min skönhetssömn och göra mig i ordning för att ta bussen ner till Järpen.
Väl i Järpen på hälsovårdscentralen hade dom tappat bort min remiss, och jag fick vänta jättelänge innan dom hittade den igen och fick komma in och lägga mig på sängen (Eller vad man nu kallar det för.)
Hon tog några bilder på min fot och skickade sedan ut mig igen för att vänta på framkallning.
Det hela gick smärtfritt och bra, så nu är det bara att hoppas på att jag slipper en operation.
Den 10 Januari har jag nästa tid, fast i Östersund, vet inte riktigt vad dom ska göra då så jag är lite nervös...:/
När jag kom ut från sjukhuset och slog på mobilen såg jag att jag hade ett röstmeddelande vilket jag på en gång förstod att det var från Patrik som hade missat bussen.
Mycket riktigt hade jag rätt, och det var bara till för honom att ta 31.00-bussen och se glad ut.
Han hade ju i alla fall inte försovigt sig vilket är ett bra tecken.
Han hade tydligen också försökt att lifta. Synd att det finns så många snåljopar som inte kan bjuda på lite bensin, för då hade Patrik redan varit här nu.
Den tanken är jobbig.
Men det är bara att le och se glad ut när han väl kommer.
Var ju faktiskt hela 5 dagar sen sist nu, vilket jag själv tycker är aldeles för länge.^^,
Vi ska i alla fall se på "Da Vinci Koden" när han kommer. Äntligen!
Jag har velat se den jättelänge nu men har inte fått eftersom Patrik ville att det skulle vara på samma vilkor, så det har vart till för mig att vänta. Som tur är har jag ju min älskade "Dan bäckman 2-0" som jag har kollat på flera gånger om och om igen, och blickat tillbaka på gammla minnen från i somras.
Nästan så man blir tårödg när man tänker tillbaka på hur sjukt kul vi hade.
När alla försökte få mig att bada och jag var så rädd att jag nästan började gråta, och den gången då fi satt på balkonen och kikade på grannarna samtidigt som vi samtalade om allt möjligt.
Underbara minnen.
Pu-pu-pu-barnprogram,Umbetch,Flensy,Bäsna,båttutan och den mörka silluetten är bara några av det få saker som beskriver min vistelse i det ljuva Borlänge.:) Aldrig i hela mitt liv mått så bra!
Dagens ros: Nadja,Micke och Shibby. Tack för en underbar sommar.:)
Jenny Sellsve
Kommentarer
Trackback