Familjen Sellsves ungdomsklubb.
I förrgår var jag ledsen och verkligen nere.
Men som en räddare i nöden kom Patrik hem till mig igår för att trösta och ta hand om mig, trots att han egentligen hade annat att göra.
Det är när han gör sånna uppoffringar som jag älskar honom mer än vad jag trodde var möjligt.
Hur som helst så var han här hemma hos mig vid 17-tiden.
Vi handlade lite med mor och köpte massor med gott, bland annat "Jumbobågar".
När vi kom hem bjöd mor oss på goda oster, gott bröd och öl (trocadero fanns att välja också).
Vi åt oss kräksmätta alla tre, men när magen fått vila lite var det dags för chokladpuddingen!
Jag och Patrik kollade på dokumentären om den femte beateln, Stuart Sutcliffe och hans tid med The Beatles, samtidigt som vi mumsade chokladpudding och jumbobågar.
Mitt uppe i mumsandet kom en storm med ungdomar som bestod av Tanja, Jennie-Sofie, Johan, Mikael, Erik och Lennart.
Vid det laget var våran boning som Kalls ungdomsklubb (kan förkortsas som KUK, vilket är lite roligt).
Det blev en väldans fart i huset, men trevligt var det.
Runt 00:00 åkte tjejerna hem medast killarna sov över.
Jag och Patrik klev upp halv tolv idag vilket var oerhört tidigt eftersom vi inte kom för oss att sova förens klockan 05:00 i natt/morse.
Men vi kollade på Talang-reprisen och Tack gode gud.
Vi åt lite mer chokladpudding, eller ja, jag gjorde det, och mös mest.
Efter TV-tittandet åkte vi till Kall för att tanka min moppe och tog samtidigt en tiden tur runt byn för att Patrik ville se vart familjen Owén bodde.
Vi gick en promenad också runt Sölvsved och jag visade några gamla läskiga spökhus som vi, trots rädslan, undersökte.
Vi hoppade hoppmatta, och vi körde leken som går ut på att en sitter och håller i sina egna fötter i mitten på hoppmattan medanst den andre ska studsa upp honom/henne.
Leken är slut när personen som satt ner släpper taget om fötterna.
Det var oerhört roligt att vara den som studsade upp Patrik för han såg så grymt lycklig ut och skrattade konstant hela tiden, så det gick knappt att hålla sig själv för skratt.
Han var dessutom den bästa jag sett på att inte släppa taget.
När vi båda var totalt slutkörda gick vi in för att äta och sen åka till Järpen för att Patrik skulle ta bussen hem.
Jag dog lite när han åkte och blev lite ledsen.
Vi har alltid så roligt och han är ju faktiskt min "bästis" och pojkvän, så det är inte allt för konstigt att jag saknar honom när han åker.
Jag kan ju iallafall trösta mig med att det inte dröjer allt för länge innan vi ses igen och vi hörs ju alltid på telefon.
Imorgon är det skola igen och jag vet inte om jag orkar gå.
Det är så fruktansvärt segt på skolan nu för tiden, vilket jag nog nämt ett antal gånger förut.
Bild på min käraste.
Jenny Sellsve.