Jenny Silverskatt~

Nu är klockan 19 och jag sitter här framför datorn medanst Patrik och Fabian gör musik.
Jag har lite ångest.
Jag har drömt opassande men onekligen behagliga drömmar.
Man kan ju skylla på att det var mitt huvud som satte ihop saker och ting lite fel, men det känns som en dålig bortförklaring.
Ett av mina nyårslöften är ju att inte ljuga för mig själv.
Så vad gör man?
Tar sig en macka och hoppas på att det går över?
Inte alltid så lätt, fast mackor är ju inte helt fel.
Jag åt nyss pizza, det var också gott.
"Du är för snäll och jag har opassande funderingar." Så skulle det kunna låta.
Eller så är jag tyst, det går, fast sånt är svårt.
Jag skulle kunna strunta i allt och köra på, så frestande som det är.
Men är det gynnsamt i längden?
Jag vill så gärna.
Men man måste överleva också.
Kanske är en macka det bästa alternativet.
Det händer inte ofta, men ibland tar det stopp och så sitter man där och glor.
Jag behöver hjälp här, jag behöver en Linda.
Men är det något hon lärde mig så var det att livet är för kort för att inte göra som känslorna säger.
Men du sa aldrig vad man gör om man har för många känslor.
Det får jag komma på själv, för jag står framför ett vägskäl.
Jag glömde Havtornssylten hemma.
Och jag tror jag kan få ett bättre liv.
Så. Havtornssylt eller ett bättre liv, vad väljer du Jenny? VAD VÄLJER DU?!
Ehh...Jag väljer...jag väljer....Jag vet inte!
Välj åt mig min kära älskare, välj åt mig du.
Jag har lagt mina känslor i dina händer och du kan kasta dem i nämaste soptunna, äta upp dem eller ta imot dem.
Det är du som avgör nu. Du! Jag har sagt upp min rätt, du ger mig svaren så jag slipper tänka... Och kan ta den där nedrans mackan någon gång!
Jag vill ha ost och paprika på min macka, bara!
Och Obsevera "bara".

Paprika påminner mig om sommar på något vis, sommar och kyssar av nyfunna bekantskaper.
Paprika dämpar längtan efter något nytt, men det måste vara röd paprika.
Men ibland är längtan för stark, och då måste man släppa taget och ge sig ut på äventyr.
Paprika hjälper inte alltid.
Så är livet.
En massa skit, och mackor.

Jenny Sellsve.